När jag efter lunchpasset idag tog mig fram i korridoren på jobbet lätt energiurlakad kändes det hela lätt surrealistiskt som en promenad i osobert tillstånd på en finlandsfärja (nu var det kopiöst länge sedan nå´n sådan inträffade ska inflikas, men det har hänt!). Energibristen gjorde mig tämligen instabil på alla sätt och vis, räddningen stavades M-J-Ö-L-K-C-H-O-K-L-A-D med stora bokstäver!!! En halv senare kunde jag duscha och inmundiga unicaboxpastan.... Vad föranledde detta lätt komatiska tillstånd, jo lunchpasset som bestod i 6 km distans, följt av 7 x 1,3 km backvarv runt Djäkneberget. Svidade om till spikskor innan backvarven vilket blev min räddning helt klart då klättringen upp mot toppen av isig och svårt moddig och ojämn, måste jag säga att det blev slitsamt även med spikes... Även när lutningen planade ut låg modden tjock ett par hundra meter, långt från optimalt... Startade nog lite för snabbt idag mot vad jag borde gjort men när jag rekade varvet igår kväll såg det mycket fastare och bättre ut! Lade den fösta på 5:05, kunde sedan öka den andra till 4:58, sedan låg jag mellan 5:00-4:59 fram till sista som jag kunde hiva ned till 4:50. Då var jag svårt mör i backen redan på tredje varvet ska sägas... Senast jag sprang varven var det asfaltsföre, helt ojämnförbart med dagen. Belönade mig med att upptäcka att ingen iallafall snott mina "distansdojjor" jag gömt under en bänk och kunde jogga ned 2 km och stämpla in 17,1 km att addera till morgonlufsen på 6,8 km till jobbet...