...är det stolpe ut, kan vara en av dom mest slitna idrottsklyschorna ever, ändå använder jag den idag. Sedan den senaste posten har bara en matlagning drygt gått, hirsburgare med soltt. tomater och klyftpotatis för den intresserade, serverat med kesella och chilisås... Yummie, om inte... Det vore för att jag undar matlagningens gång började känna mig hängig, sedan gick d ganska fort och efter diskning så fick jag bekräftat... feber... Aw shit...! Alfie har redan sagt allt om sjukdomar, det är fan d värsta ever... useless shit!

Kjell-Erik Ståhl brukade längta efter en och annan förkylning så han fick vila en dag eller två, där kan jag inte hålla med... Å andra sidan tränar man inte ens i närheten av så mycket och hårt som han gjorde och kommer således heller stoltsera med ett så snyggt marathonpers... Still I don´t like resting och absolut inte att vara sjuk...

Nu kan man bara hoppas på snabb tillfriskning, kanske via Alfie-metiden, dvs, skeppslaster med godis och bakverk i alla dess former... Oavsett vad så blir morgondagen mindre pysslig bara att passa in tv-tiderna för sporten typ! Hoppas att vara skarp och redo på måndag igen...

Yeah right, ruggig låt av ruggig grupp lr nå´t, brings back en jävla massa minnen... Vem minns inte Carrolls f-side flip över den gröna bänken? Jaså, ingen...? Hmmm, better find a youtube klipp på det... It´s classy.... Dom som hajjar, hajjar... Annars aja, det är en grym låt oxå... ju...

Lördagen då, eftersom det var julbord och Melker sov hos farmor och farfar och endast lämnat över sin almighty rethosta till mig var jag lite skeptisk till en början om jag ens skulle åka till Hallstahammar och springa, men efter lite frukost och straight up frisk luft så kändes det bättre och jag beslöt mig för att åka... Bara för en kul grej, få ett bra SD-pass, lägga undan alla ambitioner om placeringar och tider (om det nu funkade så när väl nummerlappen åkte på). Fredagens snöoväder som övergått i kalltemperatur hade gjort banan isig och bitvis riktigt hal, speciellt i alla 90 graders kurvor och mitt val av slicks (Puma Roadracer III) kanske inte var så smart, då n'ästan varenda medtävlare linat upp med Icebugs. 11.00 gick starten och dom första 500-800 m innehåller ett par 90 graders svängar samt en liten, lite glashal motlöpa... Tempot blir inledningsvis beskedligt, jag hamnar i rygg på en kille med Åsarnas skidjacka på sig... Ok, detta kan bli tufft är den spontana tanken, alla vet ju att skidåkare också oftast är riktigt duktiga löpare... Efter ett par hundra meter till anser jag att det ändå går för sakta och jag tar taktpinnen och kör upp tempot något, inget kill yerself tempo... Men ansträngande nog då det släpper emellanåt i steget... Så fortlöper loppet ända till dom sista 500-600 meterna med dom tighta kurvorna där dubblösa jag får sakta in och ta vida kurvor för att inte dratta ikull... Där tar killen med Åsarna-jacka (och Icebugs såklart) sin chans och för genast ett par meter som jag äter upp tills den sista 90 graders kurvan då samma scenario utspelar sig igen... Slaget är förlorat, med 2 sekunder... I samma stund jag gått i mål slår det mig: fan, jag skulle ju släppa prestigen och bara springa, det funkade väl sådär... Men den inställningen raderar bort alla negativa tankar på spurtförlusten... Och på nedjoggen kan jag konstatera att jag fick till ett juste SD-pass som förmodligen inte hänt eller gått lika bra om jag kört det själv... Sen att det är ett litet lopp för entusiaster av entusiaster gör det bara så grymt! Lite skumt att det är dom små föreningarna runt om Västerås som skapar grejjor, medans i Västerås är långlöpningen död... typ! Inte händer det nå´t iaf!