Lektion nummer ett: när du ska springa på tid, se till att starta klockan. På gårdagens 42kp-pass trodde jag mig trycka på mellantidsknappen efter inledande uppvärmning istället stoppade jag tiden, vilket lämnade mig i vimsande nomans-land åtminstone tidsmässigt. I övrigt hade jag koll på var jag befann mig. Passet i sig var väl rätt kalkonmässigt, kändes inte bra, gick säkert för fort inledande hälften till råga på allt... Aja, möjligen ska man lyfta fram dom avslutande 5-10' som iaf förmodligen till sist tempot landat på planenliga 3:40/km, dom kändes ju bra.

Sen är det ju fenomenet att tro att man ska sväva fram för att man lättat på träningen, det har jag påpekat flera gånger att det blir ju aldrig så, snarare tvärtom så även denna gång. Ryggen då? Jotack, den kändes rätt bökig inledningsvis men när man väl blev varm var den inget större besvär... Jag har bara en önskan till min rygg att hålla ut till efter lördagen då jag lovar att den inte ska få utstå några större plågor på ett par veckor. Tur är att vi har ett smärre apotek hemma och djupt i gömmorna fanns det några fina läkemedel som faktiskt gjort att ryggen är bättre idag, plus att den får vila från löpning idag...