Kom på mig själv igår när jag cyklade hem att jag verkligen såg fram emot att få komma ut på dagens pass. Det är iofs en ganska frekvent tanke efter avslutade pass att geniut längta till nästa pass. Det är väl en viktig essens jag verkligen vill bära med mig att det ska vara kul att springa och att alla pass ska vara kul. Även om vissa pass kan föraledas av lite motighet beroende på vad som står på agendan, så är det generellt alltid kul. Och imorse var det vansinnigt kul, hörde att regnet piskade mot rutorna redan innan jag steg upp ur sängen och på väg att hämta tidningen så blev jag nästan genomblöt på den korta sträckan. Nåväl stuvar ned alla kläderna i plastpåsar i löparryggan för att skyla dom mot regnet. Pluggar för ovanlighetens skull idag in iPoden. Så till dom melankoliska tonerna av Kent som är det bara att plaska på ned mot jobbet. Benen känns larvigt bra och vädret är bara kul att springa i, kan inte påstå att man möter många själar på vägen. Halvvägs tilltar regnet till nå´t monzun liknande samtidigt som iPoden plockar fram ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” kombinationen grym låt och vädret gör att tempot ökas något, inte medvetet men ändå, det känns på intet sätt ansträngande i vare sig ben eller flås, vilket det heller inte ska göra idag. Tar en extra tur genom Vasaparken innan jag stämplar in som förste man på plats på jobbet. 7,8 km avverkas på dryga 33 minuter vilket ger 4:14/km. Brukar inte i vanliga fall roa mig med att bry mig i snitt-tider på distanspassen, men eftersom jag kände att det flöt så bra tänkte jag kolla ungefär vilken fart det varit.
Helgen kommer i övrigt innehålla lite distans (i terräng) imorrn, följt av dop och sedan kräftskiva hos oss på lördag  kväll. Sedan en lång snabbdistans på söndagen för att toppa det hela... Kan nog bli en bra helg!