Efter en helt löpfri söndag var det då måndag morgon igen. Lätt sömndrucken, för att inte säga sovande kom jag ut strax innan sex. Ambitionen är ett lätt, kort fint pass, livsandarna i mig vaknar till efter någon kilometer och allt grus i ögonen är snart som bortblåst. Bortblåst är även spåren av marathonben, vilket känns väldigt bra. Dryga sex kilometer avverkas på ganska prick tjuogoåtta minuter...
Bara att ge sig i kast med frukosten, lämna på dagis och cykla till jobbet... Där har jag iaf fått en positiv indikation i form av ett mail från Löplabbet som låter veta att man visst har Nike Mayfly´s (har jagat högt och lågt efter sådana förra veckan). Väntar i skrivande stund på besked och dom finns i min storlek.
Blir även ett lunchpass på ännu lättare ben än morgonens, styr kosan mot rocklundaskogen, avverkar 5:an där och sedan tillbaka till jobbet, passet lämnar ett positivt avtryck, speciellt dom 4 st avslutande koo-loppen på väldigt pigga ben... 9,3 km avverkas därmed på fytiotre minuter.
Känns väl att vara tillbaka i en hyfsat normal träningsvecka, får se om det blir nå´t kvalitetspass också, vore skönt att få iaf ett eller två sådana i benen innan Trosa...!

...nästan lite lyrisk över att få se högklassig friidrott på teve på bästa sändningstid. Fredagsmiddag toppad med detta och en solskens gör att det känns som det kan bli en kalasfredag. Kan till och med ta att jag skall sitta halva eftermiddagen och vakta en skola som är boplats för lagen under den pågående Aroscupen, får passa på att läsa ut dramat om Coe och Ovett då...

Blev en lite kylslagen sväng runt flygplatsen med omnejd imorse, känns som det var länge sedan det var ett riktigt "early-bird"-pass. Det var nästan som jag hade glömt bort hur sköna dom är, lugnt, stilla, bilfritt och en frisk och härlig luft... Att man sedan måste ryckas ur sängen vid en sjuk tidpunkt är en sur bieffekt jag kan leva med!

Marathonbenen var avsevärt mycket bättre idag än igår, bara det ena låret som blev till en stock efter 4 km´s löpning, i övrigt en god känsla... Ok, man studsar väl inte fram, men det är heller inte meningen...

Ännu en bild, när man var pigg och hade dunderdryck i näven. Trodde jag verkligen att jag skulle dricka 33 cl rakt av? Eller att jag skulle springa med den i 1 km? Ja det trodde jag innan, men med facit i hand kan jag säjja att jag gjorde ingetdera. Kan väl iofs ha berott på att Sthlm Marathon tillhandahöll suverän dryckesservice i år, t o m att man fick egna små flaskor vid vissa stationer. Det uppskattas verkligen, kanon! 

Första löppasset sedan maran idag, benen har känts fräscha i två dagar nu, ingen "stockkänsla" när jag tog mig upp och ned för trapporna hemmavid. Därför hade jag stora förhoppningar om att benen vid dagens pass skulle kännas bättre än första passet förra året efter maran. Ack så jag bedrog mig, låren var bara insvepta i en falsk lyxförpackning och kändes som stockar redan efter 2,5 km... Hur som helst var det skönt att komma igång igen och jag vet att låren succesivt kommer bli bättre dag för dag! Idag blev det 5 km på dryga 27 minuter, dvs väldigt lugnt och fint tempo... Något längre imorgon bitti förhoppningsvis, men vi skyndar långsamt!

Finns planer iaf på att ta mig till Trosa den 29/6 och springa stadsloppet där, ska vara en trevlig tillställning har jag hört. Men då måste marathonstockarna bli lite bättre! 

...Har funderat på det tidigare, men imorse stod det klart! Sporten i den lokala pressen har fastnat i ett tunnelseende och kan inte komma ur det, skrämmande! Får man tro den så existerar det bara tre sporter, enstaka idrottare i länet. Fotboll, ishockey och bandy (vid säsong) får mest speltid, andra idrotter och insatser får se sig undanskuffade i pereferin. Visst förstår jag att fotbollen är en stor sport... Men att elta hur truppen ser ut i varje utgåva under vintern känns lika meningslöst som att elta ishockeyn under sommaren... Silly season i division 1 hockeyn i början av juni.... gääääsp!!! Så nu har jag fått gnälla lite också.... Men jämfört med andra lokala sportavdelningar är tunnelseendet totalt!

Idag känns iaf kroppen mycket bättre, snudd på sugen på att ge mig ut på en jogg idag, men planen vidhålles, imorgon ska det springas igen, lätt och fint. Blir istället 15-20' på motionscykel på gymet idag... 

...kan komma ännu flera vad det lider.

Idag känns benen bättre än igår, att ta sig nedför en trappa är inte ett projekt längre, tvärtom glider man nästan ned smidigt! =) Är nog återhämtningsmässigt en/två dagar bättre till än förra året.

En reflektion från maradagen, som bekant bjöd den ju vackert och varmt väder. En vit keps inhandlades på Runners Store, faktum var att det var den sista vita kepan. Så på vägen ut blev jag stoppad av en tjej som erbjöd mig 300:- för den, och jag köpte den för 200:-. Givetvis nobbade jag erbjudandet...!

Dödstrött direkt efter målgång, varför så långt till Östermalms IP?

Stockholm Marathon, var ska man börja. Från slutet där jag på staplande ben dragit mig från cidertältet på ÖiP där personalen funderade när jag bröt. Eller när jag staplade den låånga vägen till massagetältet samtidigt som jag tvingade kroppen att inta en kanelbullen som verkade växa i munnen... Eller ska jag berättade det hela rent kronologiskt kanske...? Det kanske är det säkraste!
När vi promenerade i solgasset på väg till nummerlappsutdelningen började jag tvivla i min tidigare så stenhårda övetygelse om att sub 2.40-planen skulle vidhållas, värmen var minst sagt tryckande. Så när jag några timmar senare stod på start var planen att prova gå i 3:45/km så länge det kändes rimligt och bra... Första varvet fram till Västerbron var inget speciellt i rapportväg, det flöt smidigt och bra med kilometrar mellan 3.40-3.50, dock kändes Västerbron oroväckande seg redan på första varvet, men jag klev fortfarande på enligt plan upp till varvningen (på dryga 1.19) På väg över gärdet på varv 2 började stumningen komma, alltså gradvis redan vid 23 km. Kändes som att tempot rasade rejält men enligt klockan inte så mycket som jag trodde... Fick rapporter om att framförvarande löpare var sega, var det möjligt kunde det finnas löpare som var segare än vad jag själv var? Tankar på att bryta cirkulerade redan härifrån: var bryter jag lämpligast?, Hur gör jag det? Samtidigt ville jag inte göra det, slog bort alla tidstankar, alla tankar på PB, att komma runt på ett sätt som man kunde likna vid löpning var målet. Men bryttankarna låg kvar ända till efter 35 km då det kändes meningslöst att ens tänka på det hela... Upp mot 38 km börjar påkarna kännas om möjligt ännu stelare: Ska jag gå? Nej, uteslutet nu är man ju snart i mål.... Och när stadion tornar upp sig finns där om möjligt lite extra tryck i benen, även om ökningen är minimal... Passerar mållinjen får en lapp med M33 i handen, växlar några förvirrade ord med LN och Olof_S innan jag staplar till ÖIP och pysslar med allt det där som jag inledde med...