Dödstrött direkt efter målgång, varför så långt till Östermalms IP?

Stockholm Marathon, var ska man börja. Från slutet där jag på staplande ben dragit mig från cidertältet på ÖiP där personalen funderade när jag bröt. Eller när jag staplade den låånga vägen till massagetältet samtidigt som jag tvingade kroppen att inta en kanelbullen som verkade växa i munnen... Eller ska jag berättade det hela rent kronologiskt kanske...? Det kanske är det säkraste!
När vi promenerade i solgasset på väg till nummerlappsutdelningen började jag tvivla i min tidigare så stenhårda övetygelse om att sub 2.40-planen skulle vidhållas, värmen var minst sagt tryckande. Så när jag några timmar senare stod på start var planen att prova gå i 3:45/km så länge det kändes rimligt och bra... Första varvet fram till Västerbron var inget speciellt i rapportväg, det flöt smidigt och bra med kilometrar mellan 3.40-3.50, dock kändes Västerbron oroväckande seg redan på första varvet, men jag klev fortfarande på enligt plan upp till varvningen (på dryga 1.19) På väg över gärdet på varv 2 började stumningen komma, alltså gradvis redan vid 23 km. Kändes som att tempot rasade rejält men enligt klockan inte så mycket som jag trodde... Fick rapporter om att framförvarande löpare var sega, var det möjligt kunde det finnas löpare som var segare än vad jag själv var? Tankar på att bryta cirkulerade redan härifrån: var bryter jag lämpligast?, Hur gör jag det? Samtidigt ville jag inte göra det, slog bort alla tidstankar, alla tankar på PB, att komma runt på ett sätt som man kunde likna vid löpning var målet. Men bryttankarna låg kvar ända till efter 35 km då det kändes meningslöst att ens tänka på det hela... Upp mot 38 km börjar påkarna kännas om möjligt ännu stelare: Ska jag gå? Nej, uteslutet nu är man ju snart i mål.... Och när stadion tornar upp sig finns där om möjligt lite extra tryck i benen, även om ökningen är minimal... Passerar mållinjen får en lapp med M33 i handen, växlar några förvirrade ord med LN och Olof_S innan jag staplar till ÖIP och pysslar med allt det där som jag inledde med...